Är du ärlig mot dig själv?

Att våga vara ärlig mot sig själv!

Har liksom många andra ett stort problem. Vill inte gärna erkänna mina misstag för utomstående och mot mig själv. Vill alltid  bortförklara mina misstag genom att finna en annan orsak till mina misstag. Det är ju inte mitt fel, det är nästan alltid omständigheter eller någon annans fel. Efter ha levt ensam under snart ett år, har jag kommit på mig själv, att försöka skönmåla verkligheten. Något som jag inte är specielt stolt över. Har beslutat mig för att i vart fall bli 110% ärlig mot mig själv och förhoppningsvis även mot min omgivningen.

Varför har jag vaknat just nu. Jag tror det handlar om jag börjar få kontroll, över vad jag har för mål i det här livet. Om jag vill uppnå dessa så måste man vara ärlig mot mig själv. Är jag inte villig att göra allt vad som krävs för att uppnå det önskade resultatet? Jag måste våga erkänna att jag själv och enbart jag själv som avgör min framtid. Man måste med andra ord vara sann mot sig själv.

Jag blir så fruktansvärt besviken på när andra människor inte är ärliga mot mig. Med vilken rätt har jag att vara besviken, om jag själv inte alltid talar sant? Tror att det inte handlar om medvetna lögner. Det handlar ofta om att man missförstår vad den andre säger. Vi tror oss höra en massa saker och vi feltolkar ofta ordens betydelse. Vet inte om det korrekt, men jag hoppas att det är på det sättet. Annars så är det förskräckligt hur många oärliga människor som det finns.

Hur ofta säger man "Vi kan väl höras". Men dessa ord är bara en artighets klyscha. Eller när man träffar någon och frågar "hur är det med dig?". Man får ofta svaret det är bra och hur är det med dig. Men vad får man för svar om man talar om hur man verkligen känner sig. Ja jag har testat. Den andre brukar bli alldeles stum av förvåning och sedan avslutas samtalet snabbt. Det gör att jag tror att vi alla ställer frågor, som man inte vill ha något uppriktigt svar på.

Men hur är det när man ljuger för sig själv. Kom på mig själv här om dagen jag för just nu en matdagbok för att gå ner i vikt. Kom på mig själv att inte bokföra allt onyttigt som jag äter och lägga till några extra motionsminuter. En inre röst sa till mig "Tomas! Varför ljuger du för dig själv? Om du vill uppnå framgång med det här, så måste du vara ärlig mot både dig själv och andra". Ja vad höll jag på med. Antingen ska man vara ärlig eller så kan man lika gärna sluta skriva dagboken. Det var därför som jag började fundera lite till och sedan kom en massa tankar och funderingar. Är detta en normalt fenomen? Har delat mina tankar med någranära vänner och kommit fram till att jag inte är ensam. Vi är många som har samma problem. Skulle gärna vilja ha lite respons på mina tankar. Rätt eller fel. Allt är välkommet.

Tomas Tobiasson