Skall vi ställa högre krav på egna insatser från de personer som får uppehållstillstånd i Sverige?

Centerpartiet presenterade igår(20180704) ett förslag på att den som fått uppehållstillstånd i Sverige, skall erbjudas ett integrations år. Under detta år skall man skaffa sig den kunskap om det saker som krävs för att få ett arbete i sitt nya hemland. Det handlar bl.a. om utbildning i vårt språk, hur det Svenska samhället fungerar och den kultur som finns i landet.

Själva insatserna för utbildningen skall finansieras av samhället och den som ingår i detta projekt skall erbjudas statliga etablerings lån för sin egen försörjning.

Jag tror att de personer som erhållit uppehållstillstånd i landet är villiga att göra den här satsningen i sina liv, för att komma in i vårt samhälle på ett snabbare sätt. Jag tror också att det är samhälls-ekonomiskt fördelaktig satsning. Alltså en situation där både den enskilda individen och samhället har stora vinster på att få till en sådan lösning.

Visst har det höjt kritiska röster från nuvarande regering och dess anhängare, om att det är fel att den som flytt till Sverige skall tvingas sätta sig i skuld för att få arbete. Ja jag kan förstå hur dessa partier resonerar. Men egentligen så är det inte märkvärdigare än att många av våra medborgare har finansierat sina egna studier genom statliga studielån.

Vi som har upptagit dessa studielån, gnäller inte över att vi tvingas betala tillbaka dessa. Vi har skaffat oss en skuld för att finansiera vår utbildning och skulder skall betalas tillbaka. Tycker absolut inte det är fel om våra nya invandrare också får finansiera sitt uppehälle genom upptagande av statliga lån.

Det här är ett bra förslag, som jag alla vinner på. Vi måste alltid stimulera människor som vill skaffa sig en utbildning som krävs för att erhålla ett riktigt arbete. Ett arbete som gör att varje enskild individ får en möjlighet att kunna försörja sig själv och därmed komma ut ur ett bidrags beroende, som annars kan bli långvarigt.

Jag är inte emot att Sverige hjälper människor som har haft eller har det svårt i sina hemländer. Men de skall behandlas precis som alla andra i vårt land. Samma regelsystem skall gälla för hela vårt lands befolkning.

Har mött många duktiga personer som invandrat till vårt land. De flesta har anpassat sig till vår kultur och det regelsystem som gäller här. Därigenom så bidrar även dessa människor med sitt arbete till vårt lands välstånd. Deras barn och barnbarn är duktiga i skolan och har ofta förstått vikten av att suga åt sig all kunskap man kan få i vårt skolsystem.

Tror att de allra flesta människor oavsett religion, hudfärg o.s.v., vill aktivt vara med och bygga upp vår nation. Men tyvärr har landets handläggning av asylsökandes ärende blivit mycket långsamt.

Skall påtala ett bra exempel som jag själv upplevt på nära håll. Det rör sig om en man och en kvinna som kom till Sverige 2015. Träffade dem på en flyktingmottagning några gånger och fick lite kontakt. De ville att jag skulle prata svenska med dem. Deras önskan vara att få ett jobb så snabbt som möjligt. De hade haft en bedrövlig flyktväg hit, men beklagade sig ändå inte. De gick runt bland de lokala företagen och frågade efter arbete. Det var svårt att hitta något till en början men de gav inte upp. De fortsatta i sex veckor innan det blev napp. De fick visserligen flytta några mil till sitt arbete, men de fick napp. Efter 8 veckor hade de uppehållstillstånd och arbete.

Jag vet inte riktigt hur det gått för dem eftersom kontakten bröts. Men är övertygad om att det gått bra.

Sedan har jag även stött på mindre seriösa arbetsgivare här i Sverige. Ofta sådana som själva kommit till Sverige för några år sedan. De utnyttjar nu nyanlända, genom att inte följa gängse regler. Har stött på människor som arbetar över 16 timmar per dag och alla dagar i veckan. Att lönerna uppgår till knappt 10 000kr/månad brutto är väl inget som våra fackföreningar bryr sig om. Tycker att sådana här företagare skall bannlysas och här bör fackföreningarna och samhället göra gemensam sak.

Ja det var lite av mina reflektioner idag.

Orsa 2018-07-04

Tomas Tobiasson

Ständigt uppkopplad eller ständigt nedkopplad?

Har idag bestämt mig för att arbeta hemifrån. Sitter på min balkong och tittar ut över sjön. Lite lätta krusningar på vattnet, solen skiner och några flanörer promenerar längs strandpromenaden. Kan man ha det bättre.

Är inte det här livet på en pinne, så berätta gärna för mig vad som är det så här års.

För jag är egentligen ingen sommarmänniska. Föredrar lite lägre temperaturer, med snö, is och halka. Men nu är situationen som den är och då gör vi det bästa av den tycker jag.

Nu till dagens ämne. Är det bra att ständigt vara uppkopplad för att inte missa ett samtal, mejl och så vidare. Ja det är ju faktiskt möjligt idag, oavsett var vi befinner oss i världen. Av egen erfarenhet så vet jag att många lever detta liv. Men vad betyder det egentligen? Är man fri eller är man fångad av tekniken?

Själv är jag uppkopplad större delen av min vakna tid. Skall erkänna att min telefon, om det egentligen är en telefon är påslagen dygnet runt och ligger vid sidan av mig när jag sover.

Men hallå? Hur bra är det egentligen? Att ständigt vara nåbar har blivit en livsstil och den har jag anammat fullt ut. Så har det nästan alltid varit i mitt vuxna liv. Var tidigt med att skaffa en mobiltelefon som var mobil. Att den vägde lite drygt 17 kg och var inget som avskräckte mig. Att även köpa en telefax till min bostad var nästa stresspryl. Hade givetvis också flera s.k. mobilsökare, som pep direkt om någon ville ha tag på mig och ville bli uppringd. Vi pratar om 80-talet nu.  Att jag också hade en pc hemma var också en nödvändighet. Var ju praktiskt när man vill arbeta en natt med jobbrelaterade saker och det bästa av allt var att man kunde spara ner det på en s.k. diskett av typ 5 ¼ tum. Enkelt att sedan föra över till företagets lilla närverk nästa dag.

Att jag självklart inte hade någon reglerad arbetstid även som anställd är väl inget som behöver tilläggas. Att arbete gick före familj och annat tjafs, kommer jag att skriva om i mina senare blogginlägg.

Har idag kanske en liten annan syn på det härmed att ständigt vara tillgänglig. Livet har lärt mig, att det inte är någon katastrof om man missar ett samtal eller inte svarar på ett mejl inom några minuter. Man kan ju alltid ringa upp och kontrollera om det var något viktigt lite senare. Normalt sett försöker vederbörande att ringa lite senare om det var viktigt och man själv skulle missa det hela.

Jag tror att det är viktigt att vi skapar rutiner för att själva få kontroll över det som tekniken möjliggör. Livet handlar inte bara om att serva alla andra här i världen, har jag hört. Tycker det ändå är ett framsteg att flytta hem kontoret till balkongen idag. Att telefonen så här års är ganska tyst liksom antalet mejl även det har minskat lite i samband med att ”alla andra ” är lediga just nu.

Själv blir jag irriterad över människor som aldrig finns tillgängliga och ständigt är nedkopplade. Det är som tur är inte så många sådana individer bland mina kunder eller i min bekantskapskrets.

Visst var det bättre förr? När man skickade ett brev via vårt statliga Postverk och man kunde lita på att ett brev var framme på högst tre dagar. Att det sedan tog lika lång tid att svara på ett brev accepterade man. Mindre stress och lugn och ro på våra arbetsplatser. Bankerna stängd sin verksamhet kl 15:00 mot som idag vara öppna dygnet runt. Vi hade riktiga pengar i våra plånböcker, istället för alla dessa plastkort.

Nej kanske vill jag inte tillbaka till den tiden direkt. Men jag vill kunna styra mitt liv själv och därför så får mina kunder finna sig i att jag inte alltid är uppkopplad och nåbar. Det handlar om frihet under ansvar.

Kom ihåg att tekniken är bra så länge du själv har kontroll på vad som sker.

Orsa 2018-07-04

Tomas Tobiasson