Några av mina personliga brister. Del 1.

Orsa 2014-09-19

Den här bloggen kommer att bli lite jobbig att skriva om. Men det är lika bra att sätta igång. Känner redan nu att vi tar en brist per blogg och gör en liten serie.

En av de största bristerna som jag har i mitt liv är att jag nästan alltid försöker hjälpa mina klienter att få rätt, hur fel de än har. Jag anser att om man får ett klientuppdrag, så skall man göra allt för att ta tillvara på klientens önskemål. Det innebär ibland att jag måste ställa upp och göra saker som jag anser är omöjligt. Ofta lyckas det och ibland så misslyckas det också.

Låt mig ta ett exempel: Förra vintern företräde jag ett företag i en konkursförhandling gentemot staten. Vid första förhandlingen lyckades jag för min klients räkning, få ett anstånd med tre veckor.

Min klient betalade in ca 500.000kr till staten omgående, för att få detta anstånd. Både Staten och min klient var nöjda, med denna uppgörelse. Då företagets redovisning inte var korrekt, var flera av statens påstådda skulder felaktiga och kunde rättas upp. Problemet var bara den att klienten hade så stora brister att detta inte gick att genomföra på dessa tre veckor. Min klient letade sätt, att få fram det kapital som saknades. Vid nästa förhandling så fick jag till ett ytterligare anstånd med fyra veckor. Jag talade redan då om för min klient att vi inte skulle kunna rekonstruera redovisningen inom den här tidsramen. Vid den tredje förhandlingen så lyckades jag få med mig tingsrätten, på ett ytterligare anstånd med en vecka. Något som staten genom sitt ombud motsatte sig. Min klient sa sig då ha pengar inom räckhåll. Något som han bevisligen hade. Jag hade kontrollerat att en annan affär skulle innebära att pengar kom fram till den aktuella skulden. Jag förstår inte riktigt hur jag själv lyckades få till ytterligare ett anstånd, men det gick. Det blev ytterligare ett anstånd. Men då tingsrätten för gång nummer 6 skulle pröva konkursansökan beslöts att pengarna senast en viss dag och klockslag skulle landat på statens konto, annars skulle bolaget försättas i konkurs. Min klient lovade dyrt och heligt att det hela skulle infrias från hans sida. Tyvärr kom aldrig några pengar fram och bolaget försattes i konkurs.

Efteråt ställer jag mig frågan om jag gjorde rätt eller fel. Borde jag istället gått med på statens framförda krav från början? Ja kanske jag borde ha gjort detta. Men om man tittar lite krasst på saken i efterhand. Vad hade det inneburit för min klient och staten? Detta hade inneburit att staten inte fått in de 500.000kr som min klient lyckades betala, innan konkursen och för min klient att motsvarande belopp hade påförts honom som en personlig skatteskuld. Att vi sedan efter konkursutbrottet lyckats sänka bolagets skatteskuld med ytterligare ca 275.000kr beroende på tidigare felaktiga deklarationer innebär att min klients betalningsansvar minskar ytterligare.

I ett liknande fall under våren så lyckades jag rädda ett annat bolag. Skillnaden var att min klient p.g.a. olika lyckliga omständigheter lyckades betala hela sin skatteskuld och därmed förhindra att en familjegård försåldes genom en konkursförvaltares försorg. Skall jag vara ärlig så trodde jag heller inte denna gång på att vi skulle lyckas. Men ibland så faller alla kort på plats och då mår man bra.

Vet inte om den här egenskapen är en brist? Kanske är det en tillgång. Men det är alltid lika roligt att vara den "lille David som lyckas slå Goliat", även om oddsen är emot.

Tomas Tobiasson

Behöver man vara så präktig?

Orsa 2014-08-14.

Nu är snart sommaren över för den här gången. Eftersom jag jobbat ganska mycket i denna varma sommar, har jag inte gått i kostym och kavaj. Har helt enkelt tagit på mig ett par shorts och en enkel t-tröja. Men idag när jag klädde på mig tänkte jag lite på hur jag såg ut. Tog en enklare uniform bestående av tröja och ett par jeans. Tog självfallet på mig ett par svarta "välborstade" skor. På vägen till kontoret funderade jag lite över min klädsel och kom fram till följande.

Jag liksom alla andra människor tycker om att visa upp en bild av oss själva, som inte alltid är helt korrekt. Genom att klä oss lite extra formellt, så får vi en utstrålning som visar pondus. Men egentligen så är det samma Tomas som i t-tröjan och shortsen. Varför är det så? Vet också av egen erfarenhet att man blir behandlad olika p.g.a. klädsel. Detta märktes speciellt en gång då jag i mitt "gamla liv", åkte ut och tittade på en ny bil. I det livet, var jag noga med vilken bilmodell som jag körde och hade för vana att köra lite mer exklusiva bilmodeller. Jag besökte som vanligt min bilhandlare som jag varit stammis hos i flera år. Min klädsel var fritidsklädsel(hundkläder), skulle ju ut med hundarna efter åt. Min ordinarie säljare hade semester och det satt en ny kille på hans rum. Jag frågade om jag kunde få en broschyr på en exklusivare Audi, samtidigt som jag bad om att få provköra en demovagn som stod utanför. Han talade då om för mig, att den bilen vara alldeles för dyr för mig och vill i stället sälja en WV Passat. Prisskillnad ca 250.000 kr på den tiden. Det slutade med att jag gick därifrån och var lite små sur. Vid nästa besök ett par veckor senare, så hade jag min vanliga uniform på mig. Samma kille som troligen kände igen mig, kom rusande emot mig och ville presentera just den Audi som jag tidigare ville prova. Men jag avvisade jag honom på samma sätt som han avvisat mig. Det blev fler affärer på det stället, men inte med den här säljaren. Tänk på vad valet av klädsel, kan ha för betydelse.

Har andra exempel på liknande händelser. Men dessa tar vi inte idag.

Jag har funderat lite vidare på ämnet en stund. Vi människor har väldigt svårt att visa de små skavanker som vi har. Vem vågar säga som det är egentligen? Tror att alla människor har problem som vi brottas med på ett eller annat sätt. Men dessa är vi experter på att dölja. Är det någon som frågar hur det är, kommer alltid standarsvaret "allt är bra med mig, hur är det med dig". Det värsta är de kristna trossyskonen som försöker nästan alltid dölja sina skavanker. De kör alltid lagligt tills man passerat 2 mils radie från hemmet. Sedan beter man sig, precis som alla andra. Oj här kanske jag trampar på en öm tå. Men jag skall erkänna, jag är precis lika dan själv. Man tror liksom att man kan dölja saker och ting för Gud. Man har sitt lilla pappskjul runt sig. Men han ser igenom detta, vi kan inte dölja något för honom. Ibland vill man inte erkänna sina problem ens för sig själv. Man har en massa klyschor till sitt försvar. Varför är det så?

Tänker skriva en ny blogg inom kort. Där skall jag ta upp några brister som jag själv har och helst vill sopa under mattan.

Tomas Tobiasson

Jag har funderat lite vidare på ämnet en stund. Vi människor har väldigt svårt att visa de små skavanker som vi har. Vem vågar säga som det är egentligen? Tror att alla människor har problem som vi brottas med på ett eller annat sätt. Men dessa är vi experter på att dölja. Är det någon som frågar hur det är, kommer alltid standarsvaret "allt är bra med mig, hur är det med dig". Det värsta är de kristna trossyskonen som försöker nästan alltid dölja sina skavanker. De kör alltid lagligt tills man passerat 2 mils radien från hemmet. Sedan beter man sig, precis som alla andra. Oj här kanske jag trampar på en öm tå. Men jag skall erkänna, jag är precis lika dan själv. Man tror liksom att man kan dölja saker och ting för Gud. Man har sitt lilla pappskjul runt sig. Men han ser igenom detta, vi kan inte dölja något för honom. Ibland vill man inte erkänna sina problem ens för sig själv. Man har en massa klyschor till sitt försvar. Varför är det så?

Tänker skriva en ny blogg inom kort. Där skall jag ta upp några brister som jag själv har och helst vill sopa under mattan.

Tomas Tobiasson