Några av mina personliga brister. Del 1.

Orsa 2014-09-19

Den här bloggen kommer att bli lite jobbig att skriva om. Men det är lika bra att sätta igång. Känner redan nu att vi tar en brist per blogg och gör en liten serie.

En av de största bristerna som jag har i mitt liv är att jag nästan alltid försöker hjälpa mina klienter att få rätt, hur fel de än har. Jag anser att om man får ett klientuppdrag, så skall man göra allt för att ta tillvara på klientens önskemål. Det innebär ibland att jag måste ställa upp och göra saker som jag anser är omöjligt. Ofta lyckas det och ibland så misslyckas det också.

Låt mig ta ett exempel: Förra vintern företräde jag ett företag i en konkursförhandling gentemot staten. Vid första förhandlingen lyckades jag för min klients räkning, få ett anstånd med tre veckor.

Min klient betalade in ca 500.000kr till staten omgående, för att få detta anstånd. Både Staten och min klient var nöjda, med denna uppgörelse. Då företagets redovisning inte var korrekt, var flera av statens påstådda skulder felaktiga och kunde rättas upp. Problemet var bara den att klienten hade så stora brister att detta inte gick att genomföra på dessa tre veckor. Min klient letade sätt, att få fram det kapital som saknades. Vid nästa förhandling så fick jag till ett ytterligare anstånd med fyra veckor. Jag talade redan då om för min klient att vi inte skulle kunna rekonstruera redovisningen inom den här tidsramen. Vid den tredje förhandlingen så lyckades jag få med mig tingsrätten, på ett ytterligare anstånd med en vecka. Något som staten genom sitt ombud motsatte sig. Min klient sa sig då ha pengar inom räckhåll. Något som han bevisligen hade. Jag hade kontrollerat att en annan affär skulle innebära att pengar kom fram till den aktuella skulden. Jag förstår inte riktigt hur jag själv lyckades få till ytterligare ett anstånd, men det gick. Det blev ytterligare ett anstånd. Men då tingsrätten för gång nummer 6 skulle pröva konkursansökan beslöts att pengarna senast en viss dag och klockslag skulle landat på statens konto, annars skulle bolaget försättas i konkurs. Min klient lovade dyrt och heligt att det hela skulle infrias från hans sida. Tyvärr kom aldrig några pengar fram och bolaget försattes i konkurs.

Efteråt ställer jag mig frågan om jag gjorde rätt eller fel. Borde jag istället gått med på statens framförda krav från början? Ja kanske jag borde ha gjort detta. Men om man tittar lite krasst på saken i efterhand. Vad hade det inneburit för min klient och staten? Detta hade inneburit att staten inte fått in de 500.000kr som min klient lyckades betala, innan konkursen och för min klient att motsvarande belopp hade påförts honom som en personlig skatteskuld. Att vi sedan efter konkursutbrottet lyckats sänka bolagets skatteskuld med ytterligare ca 275.000kr beroende på tidigare felaktiga deklarationer innebär att min klients betalningsansvar minskar ytterligare.

I ett liknande fall under våren så lyckades jag rädda ett annat bolag. Skillnaden var att min klient p.g.a. olika lyckliga omständigheter lyckades betala hela sin skatteskuld och därmed förhindra att en familjegård försåldes genom en konkursförvaltares försorg. Skall jag vara ärlig så trodde jag heller inte denna gång på att vi skulle lyckas. Men ibland så faller alla kort på plats och då mår man bra.

Vet inte om den här egenskapen är en brist? Kanske är det en tillgång. Men det är alltid lika roligt att vara den "lille David som lyckas slå Goliat", även om oddsen är emot.

Tomas Tobiasson